Gravitation - från marken till en unik upprätt mänsklig hållning

den . Träffar: 1576

I boken Medvetenhet genom Rörelse - Förbättra Förmågan; En teori som kan omsättas i praktiken

skriver Moshe Feldenkrais följande i övning 1 från bokens andra del:
(Boken innehåller 12 lektioner eller övningar med olika moment och sekvenser som alla representerar olika aspekter av den biologiska hållningen)

"Och nu till den väsentliga grundsatsen, den dynamiska länken mellan att sitta och att stå.

Människor upplever vanligen passagen från sittande till stående i någon mån som en kraftansträngning och de förbereder sig för denna ansträngning utan att veta om det. De anstränger nackmusklerna från ryggsidan, något som får huvudet att böja sig bakåt och hakan framåt. Denna överflödiga ansträngning kommer från en immunisering av bröstkorgen som förberedelse till en ansträngning i benen (som även den är överflödig), huvudsakligen i musklerna som sträcker knäna.

Alla dessa rörelser visar på avsikten att resa sig genom att huvudets rörelseenergi drar med sig hela bäckenets tyngd. Utifrån det viljemässiga kommandot och det gamla reflexmässiga kommandot, som vi har kallat det, är störningen sådan att man skjuter ifrån golvet med benen innan tyngdpunkten befinner sig ovanför fötterna. I det gamla systemet finns det en impuls att räta ut benen när tyngdpunkten befinner sig ovanför fötterna och denna upprätning upplever vi inte alls som ansträngande.

Det avsiktliga frånskjutet med benen görs vanligen för tidigt, innan den reflexmässiga stimulusen når sin höjdpunkt, och eftersom den viljemässiga avsikten avgjorts en gång för alla med en långsam rörelse, omöjliggör den för det gamla kommandot förmågan att utföra rörelsen organiskt och effektivt. Medvetenheten behöver uppfatta det organiska kravet. Denna urskiljning kallar jag ”självkännedom”.
Störningen som skapas är så här: det för tidiga frånskjutet av benen för att sträcka dem fixerar bäckenet på stället eller skjuter till och med dess övre del lite bakåt och uppresningen sker med bukmusklerna som drar med sig huvudet framåt och nedåt. Eftersom denna rörelseenergi inte är tillräcklig att lyfta bäckenets tyngd för att komma upp på de två benen (som inte är redo att bli kortare och böja knäna) – återgår kroppen till sittande. Det är möjligt att se denna störning hos åldringar eller de mycket svaga, som inte har kraft nog att övervinna de överflödiga ansträngningarna som tidigare beskrivits utöver det huvudsakliga arbetet som de behöver göra simultant. Ett förhållandevis litet arbete som är inom förmågans gräns, även för gamla och svaga." 

Utifrån MF's tänkande representerar ståendet den minsta gemensamma nämnaren av den biologiska hållningen. 

I The Elusive Obvious i kapitlet om den biologiska hållningen skriver han:

We are now ready for a closer look at posture. All animals have a way of using themselves in the field of gravitation, but these movements are first exploratory and then in action they appear to be alert but also attentive. Using oneself is first of all displacing oneself, which is usually performed by altering the configuration of the body. Between one displacement and the next there is always a moment where the body is, practically speaking, not changing position significantly. This moment of relative immobility is characteristic for each species, including man: it is the specific characteristic of a given body. Whatever displacement there is of the whole body, or any more stationary changes of configuration of its parts, the animal must pass through the point of practical immobility. This point is the animal’s posture.

An animal’s posture can be likened to the "posture” of a moving or oscillating pendulum. Whatever the oscillation is, large or small, the pendulum always passes through the position of immobility, which we can again consider as posture. No oscillation can start from any configuration other than the vertical, and with each oscillation it passes through its "posture” configuration.

This analogy needs an important correction which will be forthcoming. We can look at the matter another way. All species of animals have a characteristic form of posture, which usually we think of as standing, although dynamically this is the configuration of the body from which any act is made. Before lying, running, swimming, copulating, or whatever act, the animal returns to the standing posture. And in most activities, the animal passes through its standing configuration before finally recovering it. When we sit, we get there from standing. When we lift, throw, jump, swim, or do anything, we start and finish by standing. If we consider the trajectory of the center of gravity between acts, it will of necessity, pass through the point where it is in standing. It will start from that localization in the trajectory and will return there once the activity ceases. I consider, therefore, posture to be that part of the trajectory of a moving body from which any displacement will, of necessity, start and finish. This is considering posture dynamically, or from the view point of movement which is the most general characteristic of life. It is static immobility, in the same place and in the same configuration, which generally either endangers or ends life. A dead animal abandons its characteristic posture and becomes a static configuration with little importance to life."

Länk[+] angående The Elusive Obvious och mitt tillstånd att citera från boken.

eller på svenska:

"Vi är nu redo att titta närmare på hållningen. Alla djur har ett sätt att använda sig i gravitationsfältet men deras rörelser är först utforskande och därefter, när djuren har kommit igång, tycks de bli alerta men också uppmärksamma. Att använda sig själv är först och främst att förflytta sig vilket, vanligtvis utförs genom att ändra konfigurationen av kroppen. Mellan en förflyttning och nästa finns det ett ögonblick då kroppen praktiskt taget inte ändrar sin position alls. Detta ögonblick av relativ orörlighet är karaktäristiskt för varje art, även för människan. Detta läge är en given kropps speciella kännetecken. Oavsett om en förflyttning av hela kroppen eller någon mer stationär förändring av konfigurationen av dess delar sker måste djuret passera genom den punkt i vilken det är praktiskt taget orörligt. Denna punkt är djurets hållning.

Ett djurs hållning kan liknas vid ”hållningen” hos en rörlig eller oscillerande pendel. Oavsett svängning, stor eller liten, passerar pendeln genom en position där den är orörlig, vilket vi igen kan förstå som hållning. Ingen pendelrörelse kan börja från någon annan konfiguration än den vertikala och med varje svängning passerar den genom sin ”hållnings” konfiguration.

Denna analogi kräver en viktig korrigering som kommer längre fram i texten. Vi kan också se på saken på ett annat sätt.Alla djurarter har en karaktäristisk skepnad i sin hållning, som vi brukar tänka på som stående, även om detta dynamiskt sett är den kroppsställning som all aktivitet utgår från. Innan djuret lägger sig ner, springer, simmar, kopulerar eller gör något annat, återgår det till den stående hållningen. Och vid de flesta aktiviteter passerar djuret igenom sin stående hållning innan det till slut återgår till denna position. Vi kommer till sittande position från stående. När vi lyfter, kastar, hoppar, simmar eller gör någonting, börjar och slutar vi med att stå. Om vi funderar över tyngdpunktens bana mellan aktiviteter kommer den med nödvändighet att passera genom den punkt, som den intar i stående. Den kommer att börja från denna lokalisering i banan och återvända dit när aktiviteten upphör. Jag anser därför att hållning är den del av banan hos en kropp i rörelse, från vilken varje förflyttning med nödvändighet börjar och slutar. Detta är att uppfatta hållningen dynamiskt eller ur ett rörelseperspektiv och rörelse är ju livets mest generella kännetecken. Det är statisk orörlighet, på samma plats och i samma konfiguration, som i allmänhet antingen innebär livsfara eller död. Ett dött djur har inte längre sin karaktäristiska hållning och blir en statisk gestalt med ringa betydelse för livet." 

The act of rising, a skill for self-preservation

är rubriken på kollegan Moti Nativ's artikel om förmågan att resa sig upp utifrån ett självbevarande perspektiv Länk[+]

Språkets begränsningar

The world is not just black and white, but rather it has all possible shades of grey.

It is easier to understand one another when we are friends, and have established a common meaning of words, than to speak precisely enough to be understood by those who do not wish to be led up the garden path.

Moshe Feldenkrais The Elusive Obvious, Basic Feldenkrais